Jag blev blåst häromsistens, då när jag trodde att smaklökarna fått liv igen. Det var fel. De blommade hastigt och lustigt upp en dag för att sedan försvinna igen. Borta. Döda. Eller sovandes en Törnrosesömn i tusen år - känns det som. Men kanske det viktigaste var att jag fick uppleva det för ett kort ögonblick. Mat-lyckan. Det ger mig hopp om att allt kommer bli som vanligt en dag. Jag hade nästan glömt. Så jag härdar ut. Jag försöker när jag orkar och visst käkar jag mat då och då. Bara inte så ofta. Ikväll gjorde jag sojabönsbiffar. Tillsammans med den goda såsen och klyftpotatisen blev det helt okej. Men inte så pass att jag vill lägga ut receptet på biffarna här. Men jag säger det nu i alla fall...att det äts mat ibland också och ikväll blev det biffar o klyftpotatis. Så vet ni. Men allra oftast blir det annat. Jag tänker ofta att jag ska leta matinspiration, söka nya recept...men det är liksom något annat som tar plats, kliver - eller snarare klampar - in och bara tar över...

  Det här börjar bli tjatigt, jag vet...men vad tror ni det är för mig då? 

Jag älskar när Schyffert gör det här. För han gör det så rätt, så perfekt, så identiskt med hur det var. Jag kunde lika gärna vara han. Och jag vet, mamma, att vi hade regler hemma hos oss. Att tre skedar O'boy - där gick gränsen, det var vad vi fick ta i våra små glas. Oftast ville jag vara lydig och hålla mig till de tre tillåtna skedarna, så då tog jag så maximalt rågade och överfulla teskedar som det överhuvudtaget gick att uppbåda. För det var inget sagt om hur stora eller små skedarna skulle vara. Men jag biktar mig nu och jag säger som Schyffert: "The sky is the limit".  För ibland tog begäret över och i dina bortvända ögonblick öste jag ner både sked fyra och sked fem...vem vet, kanske sked sex också? Bara sådär, i en blink så skyfflade jag O'boy ner i glaset. Ett O'boy-ösar proffs utan dess like. Sen rörde jag inte om, för att inte avslöja mig. Ett glas med ljust färgad mjölk. Sen de där limporna till. Fast jag tror vi körde på "Blåvit limpa" när det inte var skogaholms eller, för all del, hembakat. Och på den tiden fick man dessutom skiva brödet själv. Och efteråt...när de fem, sex mackorna var uppätna och mjölken nästan uppdrucken. Då vilade en skatt där längst ned i glaset. En härlig sörja, en mörk godis-smet som var som guld i strupen. Ahh...

Jag bakade ett liknande bröd häromsistens. Det var en hel del besvär med det, och en massa tid och bråkande med min gamla elekrolux-maskin. Baket kostade mig ett o annat svärord och lite osämja för en stund med Micke. Och såvida inte någon högljutt kräver receptet så tänker jag inte lägga ut receptet här, oavsett hur gott det än blev. För det blev det ju. Efter allt detta slit och jobb, så smakade det ungefär som en Skogaholmslimpa när det är som godast. Fast jäklar, vad den här var mer välgjord och fri från främmande tillsatser. Och söt var den förstås. Konstigt vad allt är sött som jag tar mig för nu för tiden. Ja, just det och här går faktiskt min gräns. Jag tänker inte lägga ut ett recept på en sån söt limpa, för jag tänker inte baka den igen. Tror jag. Men ni kan få se hur de såg ut...

Hur som helst så var det då, i samma stund jag satte tänderna i den, som jag fick ett enormt och helt oemotståndligt sug efter just O'boy.

Jag kan inte minnas när jag köpte O'boy sist. Det har inte förekommit i mitt hem på minst 15 år. Jag har förvägrat flickorna det så som den strikta och bestämda styvmodern jag är. Nu, på mycket kort tid, har två paket gått åt. Oj, oj, det ska bli skönt när det här galna suget är över. Det börjar bli dags för någon att komma snart, det tror jag bestämt.    

Fettisdag imorgon och skam vore väl om det inte fanns semlor till alla då.

 Idag har jag bakat semmelbullar till jobbet. Rejäla doningar, stora härliga semlor som vi ska smaska på imorgonkväll. Inte såna småfjärtar som jag bakat här hemma, såna som man måste ta minst två av, helst tre, för o vara riktigt nöjd. Jag bedrog mig själv lite där. Tänkte att det var vettigt att göra lite mindre semlor eftersom jag nu skulle äta så många...ja, jag gör ju gärna det i dessa tider. Samma sak varje år, defenitivt inget jag kan fegskylla på min graviditet. Jag bor inte nära någon affär eller konditori längre, så att köpa 30 kronors-semlor var o varannan dag blir det inget av med i år. Lika bra det. Jag har bakat själv. Och som sagt, i tron att göra det hela lite bättre, så bakade jag små semlor. Det behöver jag inte göra om, det vet jag nu. Är det semmeltider så är det och då kan man brassa på fullt ut med ordentliga semlor.

Däremot kör jag på "vegangrädde". Ja, som ni kanske märker har jag hakat upp mig lite på den biten nu igen. Det är riktigt gott. Den heter Soyatoo den som jag använder mig av.

Idag är jag riktigt lat. Jag länkar till recepten. För det finns faktiskt en sida som handlar om semlor. Och varför skulle ni inte passa på och välja ut er egen favvosemla där? Här kan ni titta och välja ut det recept ni gillar mest.

P.S Jag funderar på o testa göra semlor med chokladsmak, men då måste jag ha tröttat ut mig på orginalet först. Och det har inte hänt ännu, efter ca 15 semlor så här långt i år. Vi får se alltså. D.S

Same same but different. Och lika gott. Med hallon denna gång.

Så, då tar vi det igen.

Kokat och kallnat råris.

Lite yoghurt.

Rör ihop till en gröt.

På med dina utvalda bär.

Färdigt på några sekunder.

- och veganskt är det dessutom!

Eller nyttigt...en del sötat är det ju faktiskt, men man kan inte vara rabiat. Det är säkert nyttigare än askarna som köps i matbutiken i alla fall. Det där mellanmålet som tjejerna här hemma gillar och gärna väljer. Men nu är det slut på det här hemma hos oss. Här blir det den hemgjorda varianten framöver. Jag bjöd Micke på ett glas igårkväll och jag hann knappt blinka innan han hade satt i sig allt och jag märkte inte att det var slut förrän han belåtet sa "det där var ju riktigt riktigt bra det!" Och jaa...det kan kanske förklaras av att yoghurten jag använder är rätt söt och en vacker dag ska jag avancera till att prova med naturell yoghurt och kanske pyttelite socker bara. Men jag är inte redo för det än. Mitt sötsug är för stort för att förbises för tillfället, jag har kapitulerat till viss del även om jag nu, när jag återfått min tunga och matlust, har lite mer sug efter att välja en nyttigare väg. Lite pö om pö. Det får ta den tid det tar.

Detta handlar om att göra egen hemgjord risifrutti. Det är hur enkelt som helst. Jag kokar lite råris någon kväll samtidigt som jag håller på med annat i köket. När råriset svalnat lägger jag det i en ask och ställer i kylskåpet. Eventuellt tar jag fram en näve bär ur frysen kvällen innan, eller så gör jag det på morgonen. När jag nästa dag vill ha mig ett mellanmål. Ja, då slevar jag upp lite råris, skedar över lite vaniljyoghurt - i mitt fall alpro soyaýoghurt eftersom jag gärna avstår från att efterfråga kossornas tjänster om jag inte behöver. JAg rör om allt till en risifrutti-röra och sen toppar jag med massor med bär. Åtminstonde så tycker jag det här känns mycket bra.

Hemgjord risifrutti

Kokt råris

Alpro Yofu Vanilj

Bär

Blanda ris med lite yoghurt. Toppa med bären.

 - Färdigt!

Ja, det rör på sig. På alla håll rör det på sig. I magen rullas det runt för fullt sedan länge och min älskade kära och mycket saknade tunga har slutligen fått liv igen. Tungan har återuppstått från de döda. Den känner smaker och den blir lycklig av mat. Åh, så jag har sörjt och varit ledsen över förlusten. Min stora lust och glädje här i livet. Maaaaat! Men nu så, nu är allt som det ska tror jag. För nu har jag känt lyckan igen efter en god middag.

Provade ett nytt recept idag. Jag var mycket nervös över hur det hela skulle sluta. Skulle Micke gilla det eller rynka på näsan? Skulle JAG gilla det eller skulle jag känna den gamla bittra känslan som jag fått lära mig att leva med senaste halvåret...den där som säger att maten mest smakar skit och att jag inte vill ha den. Eller...på senare tid har mat varit ganska okej. Men inte så mycket mer än så.

Med facit i hand kan jag säga att vi båda gillade det. Och ingenting blir ju sämre av vetskapen att det är en helt vegansk rätt. Inga djur inblandade här på något enda vis. Sånt gillas!

Till denna rätt åt vi currystekta bananer och en härlig sallad med marinerade kikärter. Jag måste ju spara lite till nya inlägg här på bloggen, så kikärtsmarinaden/salladen lägger jag upp en annan dag. Jag ska kirra det framöver och då kommer det finnas en länk på denna sida till det receptet.

Ris och currygratäng

2 1/2 dl ris

5 dl veg buljong

30 cm purjo, strimlad

ca 150 g färsk strimlad spenat

1 röd el gul paprika, strimlad

1 sats currysås

sesamfrön

Koka riset i buljongen tills det nästan är helt mjukt. Fräs grönsakerna i olja en stund och blanda sedan med riset.

Smörj en ugnsform och häll i ris och grönsaksblandningen. Slå på currysåsen. Du kan göra små hål först i rislagret med finger eller kniv eller vad du nu vill, så att såsen rinner ner på sina ställen.

Strö över rikligt med sesamfrön och gratinera i ugnen ca 15 min. 225 grader.

Currysås

ca 5 dl sojamjölk

2 msk vetemjöl

1 grönsaksbuljongtärning

vitpeppar, riven muskot

Curry efter smak och tycke

Koka upp d mesta av sojamjölken ihop med buljongen.

Vispa ihop lite av mjölken och allt mjöl till jämn smet och bland ner i den kokande sojamjölken. Låt koka på svag värme några minuter och lägg i kryddorna.

Currystekta bananer

1/2 banan per person (KRAV-märkt, förstås).

olja

curry

Dela banaen på mitten, klyv sedan en gång på längden. Stek lätt på båda sidor och krydda på slutet med curry som får steka på båda sidor innan serveringen.