Joo...man måste ju leta fram sina lekfulla sidor nu när det kommit ett barn till världen. Pang-pang-kakor, det är väl nåt det, va? Fast...det rimmar ju illa, jag tycker inte om skjutning o sånt. Vi får leka att det är vattenpistoler som båda kå'bbojs'arna har. Och faktum är att den översta pannkakan såg så blarrig och ofräsch ut, så jag kände att jag var tvungen att dölja det lite. Då blev det med lite text. Och med denna text jag nu skriver har jag ändå lyckats gjort er uppmärksamma på det som jag ville att ni skulle liksom missa...mmm...smart!

Jag har varit inne i en speciell period nu och fryst in allt jag gör. Så även med pannkakorna. Några åt jag genast förstås. Resten vek jag ihop fint och förpackade till lagoma portioner för en framtid där det sägs att man inte har tid att laga mat. Så därför gör jag som folk säger, för säkerhets skull. Frysen full med pankisar...bl.a.

Hur som. Ni har fattat vid det här laget att jag gärna lagar mat utan ägg om det går. Och det går ju som ni märker så himla bra. Dessutom...sorry om jag har sagt det förut, men om man inte tänker så mycket på hönorna...ja, då kan man ju tänka på ekonomin. Det blir mycket billigare att ta några matskedar sojamjöl i smeten istället för flera ägg. Så det så. Det är väl ett argument så gott som något?! Just det. Då kör vi.

Pannkakssmet med dinkel - ett helt gäng, räcker till i alla fall fyra pers.

Jag älskar när Schyffert gör det här. För han gör det så rätt, så perfekt, så identiskt med hur det var. Jag kunde lika gärna vara han. Och jag vet, mamma, att vi hade regler hemma hos oss. Att tre skedar O'boy - där gick gränsen, det var vad vi fick ta i våra små glas. Oftast ville jag vara lydig och hålla mig till de tre tillåtna skedarna, så då tog jag så maximalt rågade och överfulla teskedar som det överhuvudtaget gick att uppbåda. För det var inget sagt om hur stora eller små skedarna skulle vara. Men jag biktar mig nu och jag säger som Schyffert: "The sky is the limit".  För ibland tog begäret över och i dina bortvända ögonblick öste jag ner både sked fyra och sked fem...vem vet, kanske sked sex också? Bara sådär, i en blink så skyfflade jag O'boy ner i glaset. Ett O'boy-ösar proffs utan dess like. Sen rörde jag inte om, för att inte avslöja mig. Ett glas med ljust färgad mjölk. Sen de där limporna till. Fast jag tror vi körde på "Blåvit limpa" när det inte var skogaholms eller, för all del, hembakat. Och på den tiden fick man dessutom skiva brödet själv. Och efteråt...när de fem, sex mackorna var uppätna och mjölken nästan uppdrucken. Då vilade en skatt där längst ned i glaset. En härlig sörja, en mörk godis-smet som var som guld i strupen. Ahh...

Jag bakade ett liknande bröd häromsistens. Det var en hel del besvär med det, och en massa tid och bråkande med min gamla elekrolux-maskin. Baket kostade mig ett o annat svärord och lite osämja för en stund med Micke. Och såvida inte någon högljutt kräver receptet så tänker jag inte lägga ut receptet här, oavsett hur gott det än blev. För det blev det ju. Efter allt detta slit och jobb, så smakade det ungefär som en Skogaholmslimpa när det är som godast. Fast jäklar, vad den här var mer välgjord och fri från främmande tillsatser. Och söt var den förstås. Konstigt vad allt är sött som jag tar mig för nu för tiden. Ja, just det och här går faktiskt min gräns. Jag tänker inte lägga ut ett recept på en sån söt limpa, för jag tänker inte baka den igen. Tror jag. Men ni kan få se hur de såg ut...

Hur som helst så var det då, i samma stund jag satte tänderna i den, som jag fick ett enormt och helt oemotståndligt sug efter just O'boy.

Jag kan inte minnas när jag köpte O'boy sist. Det har inte förekommit i mitt hem på minst 15 år. Jag har förvägrat flickorna det så som den strikta och bestämda styvmodern jag är. Nu, på mycket kort tid, har två paket gått åt. Oj, oj, det ska bli skönt när det här galna suget är över. Det börjar bli dags för någon att komma snart, det tror jag bestämt.    

Same same but different. Och lika gott. Med hallon denna gång.

Så, då tar vi det igen.

Kokat och kallnat råris.

Lite yoghurt.

Rör ihop till en gröt.

På med dina utvalda bär.

Färdigt på några sekunder.

- och veganskt är det dessutom!

Eller nyttigt...en del sötat är det ju faktiskt, men man kan inte vara rabiat. Det är säkert nyttigare än askarna som köps i matbutiken i alla fall. Det där mellanmålet som tjejerna här hemma gillar och gärna väljer. Men nu är det slut på det här hemma hos oss. Här blir det den hemgjorda varianten framöver. Jag bjöd Micke på ett glas igårkväll och jag hann knappt blinka innan han hade satt i sig allt och jag märkte inte att det var slut förrän han belåtet sa "det där var ju riktigt riktigt bra det!" Och jaa...det kan kanske förklaras av att yoghurten jag använder är rätt söt och en vacker dag ska jag avancera till att prova med naturell yoghurt och kanske pyttelite socker bara. Men jag är inte redo för det än. Mitt sötsug är för stort för att förbises för tillfället, jag har kapitulerat till viss del även om jag nu, när jag återfått min tunga och matlust, har lite mer sug efter att välja en nyttigare väg. Lite pö om pö. Det får ta den tid det tar.

Detta handlar om att göra egen hemgjord risifrutti. Det är hur enkelt som helst. Jag kokar lite råris någon kväll samtidigt som jag håller på med annat i köket. När råriset svalnat lägger jag det i en ask och ställer i kylskåpet. Eventuellt tar jag fram en näve bär ur frysen kvällen innan, eller så gör jag det på morgonen. När jag nästa dag vill ha mig ett mellanmål. Ja, då slevar jag upp lite råris, skedar över lite vaniljyoghurt - i mitt fall alpro soyaýoghurt eftersom jag gärna avstår från att efterfråga kossornas tjänster om jag inte behöver. JAg rör om allt till en risifrutti-röra och sen toppar jag med massor med bär. Åtminstonde så tycker jag det här känns mycket bra.

Hemgjord risifrutti

Kokt råris

Alpro Yofu Vanilj

Bär

Blanda ris med lite yoghurt. Toppa med bären.

 - Färdigt!