Mycket gott.

Behöver jag säga nåt mer?

...ja kanske. Men det går. Allting går ju. Leta bara upp ett tillräckligt stort nässelbestånd för det är bara de översta spädaste bladen som gäller så här års. Ha ett stort kärl och plocka så länge du har ork och tålamod...det behövs ett gäng om det ska räcka till lite mer än små tekoppar. Men som förrätt blev det hur bra som helst.  

Sen hittar du receptet här och jag rekommenderar det varmt. Om inte nu, så gör't till våren. Det ska jag.

(Lite av ett vad jag kallar "trams-inlägg, inget recept och mer dagboks-bloggande, men det var ju så länge sen nu och jag måste komma igång på nåt vis, Så jag ber om ursäkt för tramset, men kör ändå)

Ett stort lass jordgubbar, några mackor med bönröra o grönsaker som jag glömde fota, ett spelande mjukdjur och en sprattlande glad och underbar unge. Bra start på morgonen!!

Våren börjar komma och jag kan se hur det enorma suget börjar ta tag om Micke. Vårtider = golftider. Snart kan han börja spela igen. Ville anspela på golf när jag gjorde tårtan, så det här är vad som blev. Jag måste säga att jag hittade en liknande tårta på nätet någon gång för länge sedan och tänkte då att "åh, en sån ska jag göra till Micke någon gång". Nu kan jag inte hitta den, det hade ju varit juste att göra en länk till hon som gjorde den först. Jag tror det var ungefär så här den såg ut. Nåja. Något recept vet jag inte om det finns anledning att lägga ut. Ett lager bestod av hallonsylt och marsankräm, det andra av blåbärssylt och marsankräm. Sylterna var hemkokade, jajamensan. Grädden var tänkt att bli grön, men det gav inte så stort genomslag, skitdålig den där färgen. Kokosen sög åt sig bättre och blev så gräsgrön som jag hade tänkt mig. Små blommor av marsipan och pistillerna av rosa strössel. Golfklubban och bollen en aning oproportionerliga, men man tager vad man haver.

Dessutom så har vi köpt en ny kamera. Jag tror den är lite för avancerad för oss, för jag förstår mig inte mycket på den. Det blev inte några superbilder på tårtan, så jag måste faktiskt säga att den var finare i verkligheten. Men jag gör även här som så att jag tager vad jag haver. Och då blir det den här bilden.

Joo...man måste ju leta fram sina lekfulla sidor nu när det kommit ett barn till världen. Pang-pang-kakor, det är väl nåt det, va? Fast...det rimmar ju illa, jag tycker inte om skjutning o sånt. Vi får leka att det är vattenpistoler som båda kå'bbojs'arna har. Och faktum är att den översta pannkakan såg så blarrig och ofräsch ut, så jag kände att jag var tvungen att dölja det lite. Då blev det med lite text. Och med denna text jag nu skriver har jag ändå lyckats gjort er uppmärksamma på det som jag ville att ni skulle liksom missa...mmm...smart!

Jag har varit inne i en speciell period nu och fryst in allt jag gör. Så även med pannkakorna. Några åt jag genast förstås. Resten vek jag ihop fint och förpackade till lagoma portioner för en framtid där det sägs att man inte har tid att laga mat. Så därför gör jag som folk säger, för säkerhets skull. Frysen full med pankisar...bl.a.

Hur som. Ni har fattat vid det här laget att jag gärna lagar mat utan ägg om det går. Och det går ju som ni märker så himla bra. Dessutom...sorry om jag har sagt det förut, men om man inte tänker så mycket på hönorna...ja, då kan man ju tänka på ekonomin. Det blir mycket billigare att ta några matskedar sojamjöl i smeten istället för flera ägg. Så det så. Det är väl ett argument så gott som något?! Just det. Då kör vi.

Pannkakssmet med dinkel - ett helt gäng, räcker till i alla fall fyra pers.

Jag kan slå vad om att det inte var igår som ni bakade hallongrottor. Och det är lite synd att de är så bortglömda, för de är riktigt bra kakor. Bakar en hel del. Lagar mat också, men jag är lite för trött och lite för slö och orkar inte riktigt det där med att dra fram kameran varje gång det vankas middag. Den ligger ju nedpackad nu i min BB-väska och vill inte riskeras att glömmas hemma när det blir dags.

Jag orkade mig ändå upp för trappen och brände av ett par bilder på hallongrottorna eftersom det ändå skulle fotas lite mage i sista (förhoppningsvis) skälvande vecka 40. Så därför blir det väl ännu ett bakinlägg då.

Jag gjorde dubbel sats på en gång. Lika bra när man väl håller på. Det blir runt 45 st. Sen skulle jag rekommendera att svänga ihop lite egen hallonsylt. Är det något jag aldrig lyckats hitta färdig på burk, så är det en GOD hallonsylt. Hur mycket KRAV och hallon och hur dyr den än är, så finns det ingenting som kan mäta sig med egen hallonsylt. Försök överbevisa mig.

Alltså tar jag en förpackning frysta hallon, häller i kastrull och strösslar över lite socker och låter koka en stund. Här kan man ju alltså välja själv hur söt man vill ha den. Jag är ganska försiktig med sockret...själva kakan är ju söt i sig.

Nåja, varsegod, här är receptet dubblat och färdigt. (Och jaaa, är man så här fin så får man visst ligga på bordet, inget snack om den saken!!)

Hallongrottor

Ugn: 200 grader

250 g smör (ta fram ett tag innan du ska baka)

1,5 dl socker

4 dl vetemjöl

1 dl potatismjöl

4 tsk vaniljsocker

1 tsk bakpulver

Rör ihop rumsvarmt fett och socker. Blanda övriga ingredienser först och sedan ner i smörblandningen. Knåda ihop till en deg.

Rulla ut degen i två längder och dela varje del i en bit över 20 bitar. Rulla dem till kulor och lägg dessa i småbrödsformar som du ställt upp på en plåt. Gör en fördjupning i varje kaka och lägg dit en syltklick.

Grädda i mitten av ugnen ca 10-12 minuter.

Jag blev blåst häromsistens, då när jag trodde att smaklökarna fått liv igen. Det var fel. De blommade hastigt och lustigt upp en dag för att sedan försvinna igen. Borta. Döda. Eller sovandes en Törnrosesömn i tusen år - känns det som. Men kanske det viktigaste var att jag fick uppleva det för ett kort ögonblick. Mat-lyckan. Det ger mig hopp om att allt kommer bli som vanligt en dag. Jag hade nästan glömt. Så jag härdar ut. Jag försöker när jag orkar och visst käkar jag mat då och då. Bara inte så ofta. Ikväll gjorde jag sojabönsbiffar. Tillsammans med den goda såsen och klyftpotatisen blev det helt okej. Men inte så pass att jag vill lägga ut receptet på biffarna här. Men jag säger det nu i alla fall...att det äts mat ibland också och ikväll blev det biffar o klyftpotatis. Så vet ni. Men allra oftast blir det annat. Jag tänker ofta att jag ska leta matinspiration, söka nya recept...men det är liksom något annat som tar plats, kliver - eller snarare klampar - in och bara tar över...

  Det här börjar bli tjatigt, jag vet...men vad tror ni det är för mig då? 

Jag älskar när Schyffert gör det här. För han gör det så rätt, så perfekt, så identiskt med hur det var. Jag kunde lika gärna vara han. Och jag vet, mamma, att vi hade regler hemma hos oss. Att tre skedar O'boy - där gick gränsen, det var vad vi fick ta i våra små glas. Oftast ville jag vara lydig och hålla mig till de tre tillåtna skedarna, så då tog jag så maximalt rågade och överfulla teskedar som det överhuvudtaget gick att uppbåda. För det var inget sagt om hur stora eller små skedarna skulle vara. Men jag biktar mig nu och jag säger som Schyffert: "The sky is the limit".  För ibland tog begäret över och i dina bortvända ögonblick öste jag ner både sked fyra och sked fem...vem vet, kanske sked sex också? Bara sådär, i en blink så skyfflade jag O'boy ner i glaset. Ett O'boy-ösar proffs utan dess like. Sen rörde jag inte om, för att inte avslöja mig. Ett glas med ljust färgad mjölk. Sen de där limporna till. Fast jag tror vi körde på "Blåvit limpa" när det inte var skogaholms eller, för all del, hembakat. Och på den tiden fick man dessutom skiva brödet själv. Och efteråt...när de fem, sex mackorna var uppätna och mjölken nästan uppdrucken. Då vilade en skatt där längst ned i glaset. En härlig sörja, en mörk godis-smet som var som guld i strupen. Ahh...

Jag bakade ett liknande bröd häromsistens. Det var en hel del besvär med det, och en massa tid och bråkande med min gamla elekrolux-maskin. Baket kostade mig ett o annat svärord och lite osämja för en stund med Micke. Och såvida inte någon högljutt kräver receptet så tänker jag inte lägga ut receptet här, oavsett hur gott det än blev. För det blev det ju. Efter allt detta slit och jobb, så smakade det ungefär som en Skogaholmslimpa när det är som godast. Fast jäklar, vad den här var mer välgjord och fri från främmande tillsatser. Och söt var den förstås. Konstigt vad allt är sött som jag tar mig för nu för tiden. Ja, just det och här går faktiskt min gräns. Jag tänker inte lägga ut ett recept på en sån söt limpa, för jag tänker inte baka den igen. Tror jag. Men ni kan få se hur de såg ut...

Hur som helst så var det då, i samma stund jag satte tänderna i den, som jag fick ett enormt och helt oemotståndligt sug efter just O'boy.

Jag kan inte minnas när jag köpte O'boy sist. Det har inte förekommit i mitt hem på minst 15 år. Jag har förvägrat flickorna det så som den strikta och bestämda styvmodern jag är. Nu, på mycket kort tid, har två paket gått åt. Oj, oj, det ska bli skönt när det här galna suget är över. Det börjar bli dags för någon att komma snart, det tror jag bestämt.