Jag älskar när Schyffert gör det här. För han gör det så rätt, så perfekt, så identiskt med hur det var. Jag kunde lika gärna vara han. Och jag vet, mamma, att vi hade regler hemma hos oss. Att tre skedar O'boy - där gick gränsen, det var vad vi fick ta i våra små glas. Oftast ville jag vara lydig och hålla mig till de tre tillåtna skedarna, så då tog jag så maximalt rågade och överfulla teskedar som det överhuvudtaget gick att uppbåda. För det var inget sagt om hur stora eller små skedarna skulle vara. Men jag biktar mig nu och jag säger som Schyffert: "The sky is the limit".  För ibland tog begäret över och i dina bortvända ögonblick öste jag ner både sked fyra och sked fem...vem vet, kanske sked sex också? Bara sådär, i en blink så skyfflade jag O'boy ner i glaset. Ett O'boy-ösar proffs utan dess like. Sen rörde jag inte om, för att inte avslöja mig. Ett glas med ljust färgad mjölk. Sen de där limporna till. Fast jag tror vi körde på "Blåvit limpa" när det inte var skogaholms eller, för all del, hembakat. Och på den tiden fick man dessutom skiva brödet själv. Och efteråt...när de fem, sex mackorna var uppätna och mjölken nästan uppdrucken. Då vilade en skatt där längst ned i glaset. En härlig sörja, en mörk godis-smet som var som guld i strupen. Ahh...

Jag bakade ett liknande bröd häromsistens. Det var en hel del besvär med det, och en massa tid och bråkande med min gamla elekrolux-maskin. Baket kostade mig ett o annat svärord och lite osämja för en stund med Micke. Och såvida inte någon högljutt kräver receptet så tänker jag inte lägga ut receptet här, oavsett hur gott det än blev. För det blev det ju. Efter allt detta slit och jobb, så smakade det ungefär som en Skogaholmslimpa när det är som godast. Fast jäklar, vad den här var mer välgjord och fri från främmande tillsatser. Och söt var den förstås. Konstigt vad allt är sött som jag tar mig för nu för tiden. Ja, just det och här går faktiskt min gräns. Jag tänker inte lägga ut ett recept på en sån söt limpa, för jag tänker inte baka den igen. Tror jag. Men ni kan få se hur de såg ut...

Hur som helst så var det då, i samma stund jag satte tänderna i den, som jag fick ett enormt och helt oemotståndligt sug efter just O'boy.

Jag kan inte minnas när jag köpte O'boy sist. Det har inte förekommit i mitt hem på minst 15 år. Jag har förvägrat flickorna det så som den strikta och bestämda styvmodern jag är. Nu, på mycket kort tid, har två paket gått åt. Oj, oj, det ska bli skönt när det här galna suget är över. Det börjar bli dags för någon att komma snart, det tror jag bestämt.