Jag blev blåst häromsistens, då när jag trodde att smaklökarna fått liv igen. Det var fel. De blommade hastigt och lustigt upp en dag för att sedan försvinna igen. Borta. Döda. Eller sovandes en Törnrosesömn i tusen år - känns det som. Men kanske det viktigaste var att jag fick uppleva det för ett kort ögonblick. Mat-lyckan. Det ger mig hopp om att allt kommer bli som vanligt en dag. Jag hade nästan glömt. Så jag härdar ut. Jag försöker när jag orkar och visst käkar jag mat då och då. Bara inte så ofta. Ikväll gjorde jag sojabönsbiffar. Tillsammans med den goda såsen och klyftpotatisen blev det helt okej. Men inte så pass att jag vill lägga ut receptet på biffarna här. Men jag säger det nu i alla fall...att det äts mat ibland också och ikväll blev det biffar o klyftpotatis. Så vet ni. Men allra oftast blir det annat. Jag tänker ofta att jag ska leta matinspiration, söka nya recept...men det är liksom något annat som tar plats, kliver - eller snarare klampar - in och bara tar över...

  Det här börjar bli tjatigt, jag vet...men vad tror ni det är för mig då?